The last bounce
En bättre version av oss som stod i läktaren
Helgen spenderades i den stora diskokulan, Globen
Det var riktigt roligt.
Man vill höra av sig, men "bör" inte.
Egentligen bryr man sig inte, eller man försöker åtminstone inbilla sig det, men ändå vill man höra av sig, om så bara för att se vad man får för respons. Men, man vill inte sätta sig i "underläge" genom att vara den som FÖRST hör av sig. Jag har till och med tänkt tanken att höra av mig och låtsas att jag blandat ihop personen i fråga med någon annan, bara för att kringgå obehaget att behöva ha någonting vettigt att säga, och därefter bara kunna "ramla in" på ett samtalsämne.
Patetiskt? Sant?
När är det accepterat att ljuga?
Vissa drar till med både den ena och andra lögnen utan större reflektioner. Men när är det "okej" att ljuga? Är det någonsin accepterat? Ibland ljuger man för att undvika att orsaka besvikelse, andra gånger för att slippa stå för det man gjort. Som jag tidigare sagt, lever jag med tron om att man i längden vinner på att vara ärlig. Men detta täcker inte över faktumet att jag ibland ljuger, precis som du. Alla ljuger vi faktiskt. Jag tror det fungerar som någon slags försvarsmekanism.
Om någon frågar en så pass enkel fråga som "Är min nya tröja snygg?", och man tycker den är helt gräslig, både i sig och på personen i fråga, ska man säga: "nej, den är verkligen inte min stil", vilket kan göra att man antingen framstår som okänslig, eller ärlig (vilket han/hon respekterar)? Eller ska man ljuga och säga "den är ur läcker" och "boosta" personens självförtroende, men riskera att sanningen fram och därmed sårar henne/honom?
Tiden räcker inte till. Men det är ingen vidare nyhet.
Prioritera. Ett ord jag föraktar. Ett ord jag önskar mig kunna behärska.
Alla lever med tidsbrist och stress. Det är ju trots allt så vi format vårat samhälle. Aldrig har stress och utbrändhet varit så vanligt som det är idag, men aldrig har vi vetat så mycket om vilka negativa följder stress kan bära med sig. Hur går dessa fakta ihop?
Svaret till hur man på bästa sätt blir av med prestationskraven och stressen är just: Prioritering. Men då undrar jag, hur vet man när det blir för mycket, när man ska börja prioritera? Man pallar ju så mycket mer än man tror. Kommer man till en gräns där det bara säger "klick" och så är man utbränd? För stressad har jag förstått att man kan vara, och gråta därav också, men när säger det "klick"? När måste man allvarligt börja prioritera bort det som är viktigt (dvs. arbete och skola)? (Jag menar inte att vänner och fritid inte är viktigt, det är det självfallet, men tänk på det ur ett framtidsperspektiv.) Det låter då inte godtagbart att säga "jag levde livet som tonåring och prioriterade" så när man är 20 och vill plugga vidare inte kan detta.
Många lever med inställningen "det löser sig", och för många av detta fixar sig livet ofta. Men om man inte har den inbyggda coolheten, vad ska man då göra?
"I'm an underachiever, not an idiot"
Det blir aldrig bättre.
Jag vill inte uttala mig om det. Jag vill inte ens erkänna det för mig själv. Men än finns det kvar, än kommer klumpen i halsen, och än drar jag paralleller. Va fan kan man inte glömma för? Varför kan jag inte välja att inte känna känslor, när jag ändå vet vad som är bäst för en? Kroppen sägs ju vara så bra på att anpassa sig, men inte fan har psyket ärvt denna fantaskiska förmåga. Jag tror ibland att jag gått vidrare. Det för vi alla. Men det är bara en uppmålad, tillfällig idyll. Tro mig. Det blir aldrig bättre.
Foto: Aftonbladet
Inget ditsatt, inget borttaget.
Norr mälarstrand, en dag, i tidiga april.
Foto: Ellen Weston
Foto: Ellen Weston
PÅSK
Det finns vissa saker som hör till Påsken.
√ Måla ägg
√ Äta för mycket godis
√ Ge godia till kärringarna som kommer förbi (OBS. det kom inte en enda till oss i år. Trots att vi köpt en STOR skål full med chokladägg. Hur kommer detta sig..)
√ Umgås med familjen
- Dricka påskmust (Då Modern var och handlade kom hon hem med tre Cola flaskor-observera att hon aldrig i normala fall köper Cola. Det kom sedan fram att detta var vad hon glömt köpa. HUR kan man missa påskmust?)
Vad finns det mer som hör till? Vilka nya traditioner finns det att skaffa?
Visst fan var våren här!
Foto: Ellen Weston
Dan Gill, gästlärare på Base23
från 15 till 0
Jag vaknar upp. Tittar ut. "NEJ det snöar INTE, NEJ det snöar INTE". Försöker intala mig själv om att det inte är sant. Går till mamma. Hon tittar på mig. Ler. "Vännen, titta! Det snöar ute".
INTE OKEY!
Vilket fullträff. Efter gårdagens tvätt av älsklingplånboken (och allt som låg där i) samt ett jävla virus på datorn, som gör att mitt arbete som ska vara inne 00.00 blir uppskjutet, är jag helt slut. Förhoppningsvis äter viruset inte upp hela datorn och ta med sig alla arbeten och BILDER! (Jag är nämligen för snål för att spara ihop till en extern hårddisk.) Jag tror nog någon högre makt är ute efter mig och vill att jag ska bryta ihop totalt!
Så, tack moderjord! Lite snö på det här. Det känns fullbordat.
INTE OKEY!
Vilket fullträff. Efter gårdagens tvätt av älsklingplånboken (och allt som låg där i) samt ett jävla virus på datorn, som gör att mitt arbete som ska vara inne 00.00 blir uppskjutet, är jag helt slut. Förhoppningsvis äter viruset inte upp hela datorn och ta med sig alla arbeten och BILDER! (Jag är nämligen för snål för att spara ihop till en extern hårddisk.) Jag tror nog någon högre makt är ute efter mig och vill att jag ska bryta ihop totalt!
Så, tack moderjord! Lite snö på det här. Det känns fullbordat.
Är chanser av stor betydelse?
Vissa har många chanser i livet, andra ytterst få. Jag har hört att man ska ta chanser för att komma någonvart i livet. Men sedan pratas det om att chanser alltid kommer igen och att man ska lära sig prioritera bort och säga "nej".
Men hur lär man sig vart balansen ligger? Det kanske är just "den där" chansen som resulterar i ett genombrott, vad vet jag.
Vad tror du?
"Att vara beroende av en vän, är fint"
Foto: Ellen Weston
