Tiden räcker inte till. Men det är ingen vidare nyhet.
Prioritera. Ett ord jag föraktar. Ett ord jag önskar mig kunna behärska.
Alla lever med tidsbrist och stress. Det är ju trots allt så vi format vårat samhälle. Aldrig har stress och utbrändhet varit så vanligt som det är idag, men aldrig har vi vetat så mycket om vilka negativa följder stress kan bära med sig. Hur går dessa fakta ihop?
Svaret till hur man på bästa sätt blir av med prestationskraven och stressen är just: Prioritering. Men då undrar jag, hur vet man när det blir för mycket, när man ska börja prioritera? Man pallar ju så mycket mer än man tror. Kommer man till en gräns där det bara säger "klick" och så är man utbränd? För stressad har jag förstått att man kan vara, och gråta därav också, men när säger det "klick"? När måste man allvarligt börja prioritera bort det som är viktigt (dvs. arbete och skola)? (Jag menar inte att vänner och fritid inte är viktigt, det är det självfallet, men tänk på det ur ett framtidsperspektiv.) Det låter då inte godtagbart att säga "jag levde livet som tonåring och prioriterade" så när man är 20 och vill plugga vidare inte kan detta.
Många lever med inställningen "det löser sig", och för många av detta fixar sig livet ofta. Men om man inte har den inbyggda coolheten, vad ska man då göra?
Kommentarer
Postat av: P
Måste bara säga att din blogg är väldigt bra, det är så lätt, iaf för mig, att känna igen sig.
Men jag har aldrig varit utbränd så jag vet inte riktigt hur det känns men jag tror att jag själv är väldigt nära kanten så att säga. Jag har blivit helt tom och ständigt utmattad och passerat den där panikångest-gränsen. Jag har slutat orka ta tag i saker och bry mig när det gäller skolan.
Trackback
