DansDansDans
November kommer fyllas av dans. Detta är mitt sjuka schema:
17:e Rep inför julföreställning
18:e mina 3 vanliga klasser, dvs. Balett,Balett&Jazz
19:e Rep inför gigg på Cirkus
20:e mina 2 vanliga klasser, dvs Jazz&Balett
21:a mina 2 vanliga klasser som jag undervisar samt pardans
22:a Koreografera inför mitt dansprojekt samt eventuellt en Jazzklass på kvällen
23:e min vanliga klass i skolan, dvs Jazz samt Rep inför gigg på Cirkus
24:e min vanliga klass i skolan, dvs modernt samt gigg på Cirkus
25:e mina 3 vanliga klasser, dvs Balett,Balett&Jazz samt dans på gymnasiemässan
26:e eventuell dans på gymnasiemässan
27:e mina 2 vanliga klasser, dvs Jazz&Balett
28:e mina 2 vanliga klasser som jag undervisar samt pardans
29:e Julföreställning
30:e Julföreställning
Hur får man ihop livet då?
Yes
http://lookbook.nu/jessicasteinBack again!
Trean är lugnare än tvåan. Men det känns nästan som om mina studietekniker användes upp under det föregående läsåret. Det börjar kännas som om verkligheten knackat mig på axeln och påminner mig om att dessa lov är de sista i mitt liv och detta är det sista läsåret du jag inte själv väljer vad jag gör om dagarna. Visst låter det kanske lite dramatiskt men sant. Skolan kan man tycka är en pain in the ass när det nästan tar över ens fritid. Men när du sedan kommer hem från arbete 19.00 och ska ta uti med mat, disk och tvätt kommer nog inte en skoldag och några läxor låta så jobbigt längre.
Ett av de tuffaste åren i mitt liv.
Årskurs 2 på gymnasiet är precis som alla säger, pest och pina! Aldrig har jag upplevt ett så pressat läsår under min skolgång. Jag tror det till störst del beror på den enorma belastning av studier många upplever, liksom personlighetsförändringen man går igenom. Man börjar bli "vuxen" eller åtminstone uppfatta vilken ansvar som kommer sättas på en i och med att man blir 18 fyllda år. Detta tror jag skrämmer många, vare sig de är medvetna om det eller inte.
När ett efterlängtat sista sommarlov börjar upplever jag dock ändå brist av avslappning. Prestationskraven och stressen sitter kvar i kroppen likt kroniska impulser. Jag vaknar före väckarklockan de dagar jag ska till jobbet med oron att jag kommit försent och jag planerar in vilken tid på dagen jag ska tillägna studierna trots att jag inte har någonting att studera. Jag känner inte ens att jag orkar ta upp en bok och läsa av rent intresse då mitt huvud kopplar den till skolan, genom att framställe boken som en uppgift som ska klargöras. Det är både hemskt och skrattretande tycker jag.
Nu väntar ett sommarlov som jag vet kommer gå skräckinjagande fort, tyvärr. Men detta faktum gör mig än mer mån om att ta vara på varenda ledig stund och bara njuta.
LOVE
You know you love him when even his hairy butt turns you on.
Helvetesveckor
Har du någonsin känt att du har så mycket av det roliga i livet att det nästan blir jobbigt? Eller är det så att roliga saker endast kan bli jobbiga om de sätts i samspel med ytterligare krav, som i sig kanske är hemska? (exempelvis studier.)
I slutet så fixar det sig oftast. Men vad gör man om det bara inte går? Om tiden inte räcker till? lägger man sig ner och strejkar? Eller fokuserar man på en sak och skiter i resten?
Att vara förälskad
Man vet inte vad som kommer hända. Det är spänningen som gör det. Osäkerheten. Pirret i magen när man får en komplimang. Allt känns lite lättare. Skolan lite mindre jobbig. Fritiden lite extra kul.
Kan man få stoppa tiden och bara njuta en stund?
Lycka
Livet leker, visst är det kul?!
The last bounce
En bättre version av oss som stod i läktaren
Helgen spenderades i den stora diskokulan, Globen
Det var riktigt roligt.
Man vill höra av sig, men "bör" inte.
Egentligen bryr man sig inte, eller man försöker åtminstone inbilla sig det, men ändå vill man höra av sig, om så bara för att se vad man får för respons. Men, man vill inte sätta sig i "underläge" genom att vara den som FÖRST hör av sig. Jag har till och med tänkt tanken att höra av mig och låtsas att jag blandat ihop personen i fråga med någon annan, bara för att kringgå obehaget att behöva ha någonting vettigt att säga, och därefter bara kunna "ramla in" på ett samtalsämne.
Patetiskt? Sant?
När är det accepterat att ljuga?
Vissa drar till med både den ena och andra lögnen utan större reflektioner. Men när är det "okej" att ljuga? Är det någonsin accepterat? Ibland ljuger man för att undvika att orsaka besvikelse, andra gånger för att slippa stå för det man gjort. Som jag tidigare sagt, lever jag med tron om att man i längden vinner på att vara ärlig. Men detta täcker inte över faktumet att jag ibland ljuger, precis som du. Alla ljuger vi faktiskt. Jag tror det fungerar som någon slags försvarsmekanism.
Om någon frågar en så pass enkel fråga som "Är min nya tröja snygg?", och man tycker den är helt gräslig, både i sig och på personen i fråga, ska man säga: "nej, den är verkligen inte min stil", vilket kan göra att man antingen framstår som okänslig, eller ärlig (vilket han/hon respekterar)? Eller ska man ljuga och säga "den är ur läcker" och "boosta" personens självförtroende, men riskera att sanningen fram och därmed sårar henne/honom?
Tiden räcker inte till. Men det är ingen vidare nyhet.
Prioritera. Ett ord jag föraktar. Ett ord jag önskar mig kunna behärska.
Alla lever med tidsbrist och stress. Det är ju trots allt så vi format vårat samhälle. Aldrig har stress och utbrändhet varit så vanligt som det är idag, men aldrig har vi vetat så mycket om vilka negativa följder stress kan bära med sig. Hur går dessa fakta ihop?
Svaret till hur man på bästa sätt blir av med prestationskraven och stressen är just: Prioritering. Men då undrar jag, hur vet man när det blir för mycket, när man ska börja prioritera? Man pallar ju så mycket mer än man tror. Kommer man till en gräns där det bara säger "klick" och så är man utbränd? För stressad har jag förstått att man kan vara, och gråta därav också, men när säger det "klick"? När måste man allvarligt börja prioritera bort det som är viktigt (dvs. arbete och skola)? (Jag menar inte att vänner och fritid inte är viktigt, det är det självfallet, men tänk på det ur ett framtidsperspektiv.) Det låter då inte godtagbart att säga "jag levde livet som tonåring och prioriterade" så när man är 20 och vill plugga vidare inte kan detta.
Många lever med inställningen "det löser sig", och för många av detta fixar sig livet ofta. Men om man inte har den inbyggda coolheten, vad ska man då göra?
"I'm an underachiever, not an idiot"
Det blir aldrig bättre.
Jag vill inte uttala mig om det. Jag vill inte ens erkänna det för mig själv. Men än finns det kvar, än kommer klumpen i halsen, och än drar jag paralleller. Va fan kan man inte glömma för? Varför kan jag inte välja att inte känna känslor, när jag ändå vet vad som är bäst för en? Kroppen sägs ju vara så bra på att anpassa sig, men inte fan har psyket ärvt denna fantaskiska förmåga. Jag tror ibland att jag gått vidrare. Det för vi alla. Men det är bara en uppmålad, tillfällig idyll. Tro mig. Det blir aldrig bättre.
Foto: Aftonbladet
