Visst blir det väll bättre?
Andra året på gymnasiet är svårast. Visst är det väll så? Snälla säg att det är så! Det skulle betyda att det kommer bli bättre, att det inte bara går nedför utan också upp. Jag har inte riktigt tog det där med att tvåan är jobbigast på allvar förän i höstas då jag fick känna det själv. Det var dock ändå inte som jag tänkt mig att det skulle kunna vara. Jag trodde inte det skulle gå ut över psyket så mycket som det gjort (på mig). Min prestationsångest har eskalerat, dock inte i takt med mina ambitioner och min drivkraft. Utan att låta för deprimerande så drar jag ofta en parallel till en låång svart tunnel, utan slut. Usch.
Men sedan då man tagit studenten. Då ska man veta vad man vill i livet. OCH då ska man sätta sig i skolbänken igen. Jag vill plugga. Jag vill bli massor. Men jag orkar inte.
Så, när ser man slutet av denna förbaskade tunnel?
