Chikanua

Andra året på gymnasiet är svårast. Visst är det väll så? Snälla säg att det är så! Det skulle betyda att det kommer bli bättre, att det inte bara går nedför utan också upp. Jag har inte riktigt tog det där med att tvåan är jobbigast på allvar förän i höstas då jag fick känna det själv. Det var dock ändå inte som jag tänkt mig att det skulle kunna vara. Jag trodde inte det skulle gå ut över psyket så mycket som det gjort (på mig). Min prestationsångest har eskalerat, dock inte i takt med mina ambitioner och min drivkraft. Utan att låta för deprimerande så drar jag ofta en parallel till en låång svart tunnel, utan slut. Usch.

Men sedan då man tagit studenten. Då ska man veta vad man vill i livet. OCH då ska man sätta sig i skolbänken igen. Jag vill plugga. Jag vill bli massor. Men jag orkar inte.

Så, när ser man slutet av denna förbaskade tunnel? 

Made by E.N.C.W
http://www.monkiworld.com/

Made by E.N.C.W
http://weekday.se/ 

"Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm"
-Robert Broberg, you have a point-

Picture by Moi.

Du är den första människan som gör att jag verkligen kan känna ren skadeglädje.
Du är den enda som jag känner mig riktigt attraherad av.
Du är den jag tänkter på när jag längtar efter lycka.


Du är den jag hatar.
Du är den jag älskar.
Du är inte längre du.

Ingenting går ihop. Det finns ingen röd tråd. Allt är konstig. Vi kommer aldrig att finna varandra.

Nytt år. Nya mål. Nya värderingar.

Jag hade tänkt mig att

Prioritera

Sänka prestationsångesten

Leva mer i nuet

Sluta stressa

Detta ska ske genom att

Inte plugga på fredagar och lördagar
Vara nöjd över ett VG
Njuta av varje dansklass
Ta mig egentid
Träffa vänner jag mår bra av